Svenska Odlingens Vänner i Estland företräder estlandssvenskar och svenskar i Estland.

Vår målsättning är att

  • företräda och tillvarata den svenska minoritetens intressen
  • bevara och utveckla den estlandssvenska kulturen och identiteten 
  • verka för att öka intresset för den estlandssvenska kulturen och det svenska språket
    bland estlandssvenskar och andra


Estlands svenskar - estlandssvenskarna, en kort historisk överblick

Estlands svenskar - estlandssvenskarna, har levt i Estland sedan 1100- talet. Redan år 1294 omnämns estlandssvenskar i dokument från Hapsal. Själva har de ofta kallat sig Eibofolket eller kustsvenskar, på estniska: rannarootslased. Under århundraden har de levt längs kusterna i nordvästra Estland och på öarna Runö, Ormsö, Odensholm, Rågöarna, Nargö, i Nuckö och med tiden även i Hapsal och Tallinn/Reval. Många av dessa områden längs kusterna och på öarna hade fram till 1940 en övervägande svensk befolkning.

Svenskarnas rätt att leva som fria män betydde mycket för att bevara svenskarna som en egen etnisk grupp. Från slutet av 1800-talet växte nationella initiativ fram även bland estlandssvenskarna. Många restriktioner begränsade all nationell verksamhet men  år 1909 lyckades estlandssvenskarna under en täckmantel för bildningsarbete grunda organisationen Rootsi Hariduse Selts - Svenska Odlingens Vänner, SOV. SOV fick snabbt en viktig funktion för att samla estlandssvenskar kring gemensamma intressen. När Estland 1918 utlyste sig som självständig stat blev estlandssvenskarna en av landets nationella minoriteter. Lagen om kulturautonomi år 1925 förstärkte de nationella minoriteternas rättigheter.

De cirka 9000 estlandssvenskarna upprätthöll en mångsidig verksamhet och hade som mest 19 svenska folkskolor och ett svenskt gymnasium i Hapsal. Den svenska folkhögskolan i Birkas, Nuckö, blev även en viktig samlingspunkt för kultur och föreningsverksamhet. Estlandssvenskarnas nationella parti, Det Svenska Folkförbundet, var representerat i Estlands parlament och tidningen Kustbon blev en förenande länk mellan svenskarna. SOV gav under dessa år stöd till undervisning och utbildning av estlandssvenska lärare samt var en aktiv part i kontakter och samarbete med estniska institutioner. 

Molotov-Ribbentroppakten i augusti 1939 innebar en vändpunkt även för estlandssvenskarna. Många av de områden såsom Rågöarna, Nargö och Odensholm som Sovjetunionen krävde för att anlägga baser var traditionella svenskbygder. Under sommaren 1940 var estlandssvenskarna tvungna att snabbt utrymma dessa öar. Folkhögskolan i Birkas blev en truppförläggningslokal. Sommaren 1940 förbjöds Svenska Odlingens Vänner. Krigsåren, sovjetiska och tyska maktövertaganden, militära krav och restriktioner fick många estlandssvenskar att ta sig till Sverige. Från hösten 1943 organiserades sk. sjuktransporter till Sverige. Under sommaren och hösten 1944 skedde de definitiva uppbrotten. I otaliga flyktbåtar lämnade estlandssvenskarna sina hembygder i riktning mot Sverige. Sammanhållningen mellan de estlandssvenskar som kom till Sverige finns kvar och kort efter kriget grundade man i Sverige föreningen Estlandssvenskarnas kulturförening - Svenska Odlingens Vänner. Kvar i Estland efter 1944 fanns endast cirka 1500 estlandssvenskar. Många estlandssvenska områden blev stängda sovjetiska gränszoner, svenska skolor stängdes, kontakterna med Sverige avbröts. 

En lång period av tystnad och restriktioner följde. Först under andra delen av 1980-talet kom en vändning. Nationella anspråk - rätt till eget modersmål - förhoppningar som växte genom och i sjungande protester togs upp även av kvarvarande estlandssvenskar. Den 2 januari 1988 fastställdes riktlinjer och stadgar för en estlandssvensk förening, Samfundet för Estlandssvensk Kultur, SESK och den 27 februari 1988 antog och godkände de ca 300 personer som samlats till detta konstituerande möte grundandet av förening. De som blivit kvar utgjorde endast en bråkdel av den tidigare minoriteten men en mångsidig aktivitet växte fram och bildade ringar på vattnet i form av många lokala föreningar i samverkan med SESK. Vid Nuckö gymnasium återupptogs undervisning i svenska. Estlandssvenskar försökte ta upp svenska språket igen. 

Med Estlands självständighet 1991 förstärktes och återknöts kontakter mellan de estlandssvenskar som tagit sig till Sverige och de som blivit kvar. Tidigare ägare fick möjlighet att få tillbaka sina gårdar och mark. Resorna tillbaka mot Estlands svenskbygder ökade. 

Direkt efter att SESK hade grundats började man samla estlandssvenska material till det som skulle bli Aibolands museum. Den svenska kyrkan - S:t Mikaels församling i Tallinn blev knutpunkten för en mångsidig svensk verksamhet. Församlingen återupptog sin verksamhet år 1990. Diskussionerna att återupprätta Svenska Odlingens Vänner i Estland vars verksamhet som avbröts år 1940 ledde till det konstituerade möte den 28 juli år 2004 som fastslog beslutet att återuppta verksamheten för Svenska Odlingens Vänner/ Rootsi Hariduse Selts, i Estland. Föreningen registrerades i mars 2005.

SOV i Estland är idag en mötesplats för både estlandssvenskar och alla de svenskar som kommit till Estland sedan landets återupprättade självständighet 1991. Vi har en aktiv verksamhet både med historisk anknytning såsom seminarieserier och framåtblickande med fokus på ungdomar med intresse för det estlandssvenska arvet och det svenska språket. 

Du hittar oss också på Facebook  
"Svenska Odlingens Vänner i Estland"


Aktuell information om kommande evenemang hittar ni på vår Facebooksida.

2016

10 september
Utflykt till Ormsö tillsammans med Svenska Skolföreningen i Estland.

ARKIV

2 juli 
Estlandssvenskarnas 3:e Sångfestival i Hapsal. Se fullständigt program på www.eestirootslane.ee

26-29 juni
Seglarläger  för ungdomar.
Vi seglar med Runbjarn från Reval till Hapsal via Rågöarna, Dirham och Ormsö.

30 april
Årsmöte i Hapsal kl 11:00 på Aibolands museum. Anmäl ert deltagande på Facebook.

9 april
Utflykt till Tartu med besök hos Sveriges Honorärkonsul Madis Kanarbik och föredrag av överstelöjtnant Mathias Järvare från Baltic Defense College